Tillsammans hittar vi hem till vårt rena varande där allt är enkelt, neutralt, fridfullt och fullkomligt.

Vi ser närmre på vad vi enligt författaren Sogyal Rinpoche kan göra i våra liv för att övervinna vår fruktan inför den fysiska döden så som vi känner till den innan den kommer och överraskar oss. Genom paralleller till andra läromästare ser vi den gemensamma nämnaren klart och vi följer dess pekare hem till vår sanna natur som är ett med det absoluta.

Det finns en uppsjö med böcker som ger oss insikt om hur vi kan lyckas leva framgångsrika liv i världen och vad ett sådant liv innehåller. Varför är inte det tillräckligt? Vi ser närmre på vad vi egentligen "behöver" och vi landar i oss själva, som oss själva, ett med alltings början och indirekt alltings upphörande.

Det som påverkar oss på djupet kan verka transformativt. Att återvända till en bok eller något vi lyssnat på igen kan ge oss insikt om just denna transformation. Vi ser närmre på existentialismen enligt Jean-Paul Sartre och kontemplerar över hans slutsatser. I vårt eget varande blir allt enkelt och tydligt - antingen finns ett "ja" eller ett "nej" där eller så försvinner den som frågar och därmed även frågorna där...

Många av oss upplever lidande i våra liv och också att vi är omgivna av lidande. Vi utgår från Buddhas fyra ädla sanningar för att se närmre på lidandet och dess natur. Lidandets grund är begär enligt Buddha så vi går till roten av våra begär för världen för att finna den underliggande orsaken. Vi vänder vår uppmärksamhet hemåt till vårt eget varande där vi blir medvetna om att det vi söker redan finns inom oss, som oss. Vi vilar hemma bortom begär och lidande.

Vi utforskar jagets natur och följer Jesus och Ramanas kraftfulla pekare hem till vårt sanna jag som alltid vilar stilla inom oss.

Vi ser närmre på vad barmhärtighet i förhållande till uppoffring egentligen innebär. Tillsammans kontemplerar vi över vilka som är kallade hem och varför. Vi låter vår uppmärksamhet vila hemma.

Vi ser närmre på vad ödmjukhet handlar om och hur den förhåller sig till vår upplevelse av oss själva. Genom att förbli hemma med vår uppmärksamhet kan vi vila i en känsla av att inte veta och att inte heller behöva veta. Hemma är ödmjukheten automatiskt närvarande.