Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.

I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.

Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.

Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.

Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.

Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.

Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.

Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskrigets orsaker kan förklaras med nationalism och konkurrens om kolonier. En viktig faktor var de cementerade allianserna som minskade handlingsutrymmet. På samma sätt var den militära planläggningen starkt bindande för de inblandade stormakterna. Kopplade till planerna var även mobiliseringssystem som direkt kom att utlösa mobiliseringsbeslut av rädsla för att inte hinna i tid före ett fientligt anfall.

Mest känd av de militära planerna var den tyska Schlieffenplanen från 1905 som på många sätt dikterade det tyska agerandet under de avgörande dagarna under den så kallade svarta veckan i juli 1914.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden inleder Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en serie om första världskriget. I flera avsnitt av Militärhistoriepodden har konflikter behandlats som är viktiga för förståelsen av det som hände sommaren 1914.

Lyssnarna uppmanas att inte minst ta del av poddavsnitten om Preussiska-Österrikiska kriget 1866, Fransk-tyska kriget 1870-71, Boerkriget, Balkankrigen 1912-13, Ryska-japanska kriget och Fashodakonflikten 1898. På olika sätt förklarar de bakgrunden till första världskrigets utbrott.

Den 28 juni 1914 föll de berömda skotten i Sarajevo som dödade den Österrikiske-Ungerska tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål. Mordet satte igång en diplomatisk kedjereaktion och inledde en kris som en dryg månad kastade in Europa och världen i ett krig utan tidigare motstycke.

Skulden för första världskrigets utbrott har lagts lite olika. I enlighet med Versaillesfredens skuldparagraf lades skulden på Tyskland. Det upprepades mycket tydligt av den tyska historiker Fritz Fischer på 1960-talet och kopplades då samman med andra världskriget. En motsatt uppfattning uppträdde redan under mellankrigstiden som ifrågasatte att Tyskland ensam bar skulden. Helt nyligen har den australienske historikern Christopher Clark framhållit i sin bestseller The Sleepwalkers att de europeiska ledarna agerade isolerat utan tillräcklig information. Som sömngångare ramlade de in i ett krig som de kanske inte riktigt insåg skulle bli slutprodukten av deras beslut. Skulden för krigsutbrottet måste därför delas av alla ledare i de europeiska stormakterna 1914.

Bild: Berlins befolkning på Moritzplatz läser tillkännagivandet om mobiliseringen som börjar den 2 augusti 1914, Wikimedia Commons, Bundesarchiv, Bild 183-S32538 / CC-BY-SA 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.

De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.

Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.

Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.

Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.

En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.

Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.

Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut.

Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder.

Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.

Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.

I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.

Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.

Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.

Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Fashodakrisen hösten 1898 höll Frankrike och Storbritannien på att gå i fullskaligt krig med varandra över en handelsutpost vid övre Nilendeltat till synes utan något större värde för de europeiska stormakterna. Men Fashoda hade stort symboliskt värde. Här möttes franska och brittiska koloniala intressen.

Bakgrunden till detta finns att hämta i den epok som brukar kallas för ”The Scramble for Africa”. Efter Berlinkonferensen 1885 hade västra Afrika delats upp mellan de europeiska stormakterna, men områdena öster om Tchad, ut mot Röda havskusten, var ännu terra incognita för både britter och fransmän, och nu ämnade man ändra på det.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Fashodakrisen 1898.

Problemet var att medan britterna sökte sig söderut från Egypten, med målet att knyta ihop kolonierna i norr med kolonierna i Sydafrika, önskade fransmännen att knyta ihop sina kolonier i västra Afrika med besittningarna längs med östkusten. Fashoda, som idag ligger i Sydsudan, var den plats där britternas och fransmännens intressen korsades.

Det började med en liten fransk expedition på ca 200 personer startad två år tidigare, från Guineabukten i riktning mot Röda havet, och slutade i en mobilisering av både Franska och Brittiska flottan i oktober 1898.

I praktisk och logistisk mening var Fashoda också viktig. Det var ett av få ställen där båtar kunde lägga till längs med övre Nilen, och som sådan var den av intresse både för britter och fransmän. En gammal befästning fanns på platsen sedan tidigare, och när den franska expeditionen nådde Fashoda västerifrån i juli 1898 tog de denna i besittning. Samtidigt var brittiska ångbåtar på väg ner från Egypten. Snart skulle de mötas, och med det, var krisen igång.

Bild: Ankomst av de anglo-egyptiska trupperna till Fashoda. Fotograf: Okänd, 1898 - Frederick A. Sharf, red., Expedition from Uganda to Abyssinia (1898), Newburyport Press, 2005. Fotografi som visar hur den egyptiska flaggan hissas vid Fashoda efter Kitcheners flottiljs ankomst 1898. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.

Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.

I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.

Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.

För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.

I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.

Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.

Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.

Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.

Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.

Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de första gångerna ballonger användes i krigföring var mot staden Venedig år 1849 i kriget mellan Österrike-Ungern och Sardinien-Piedmont under det första italienska frihetskriget. Där släppte österrikarna från båtar ballonger lastade med sprängmedel.

Under de senaste åren har drönare blivit allt viktigare i krigföringen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har sporrat utvecklingen av drönartekniken. Men hur gammal är historien om drönarna, och när skedde egentligen den första drönarattacken i krig?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt de första trevande stegen i drönartekniken med särskilt fokus på användningen av ballonger i krig under 1800-talet.

Kriget blev dock inte särskilt framgångsrikt, och Piedmont-Sardinien fick se sig besegrade. Venedig var dock en av de städer som höll ut allra längst under den här konflikten, men motståndet knäcktes av en regelrätt österrikisk belägring som påbörjades i april 1849.

Det som var lite speciellt med den här belägringen var de geografiska förutsättningarna och det var det som drev fram idén om att nyttja ballonger för att anfalla venetianerna. Venedig är format som en lagun med en yttre skans och ett stort antal öar innanför. Vid brofästena hade man upprättat starka befästningar och fort för att skydda staden.

Problemet med detta var att den sedvanliga artilleribeskjutningen inte tycktes fungera på det här skärgårdsliknande området. Österrikarnas artilleri hade helt enkelt inte tillräcklig räckvidd för att nå även de mest avlägsna delarna av Venedig.

Det var i detta läge som den österrikiska befälhavaren Baron von Haynau beslutade sig att ta till extraordinära medel för att knäcka venetianerna. Från båtar utanför Venedig släppte Österrikarna ballonger lastade med sprängmedel.

Det var meningen att dessa ballonger skulle driva med vinden in över Venedig. Vid en given tidpunkt skulle själva ballongen sprängas och den explosiva lasten skulle falla till marken för att skapa förödelse. Till hjälp hade man ett intrikat system med koppartråd som skulle möjliggöra utlösning av sprängningsmekanismen på avstånd.

Utan att överdriva kan man säga att det här inte visade sig vara en krigsvinnande taktik. I slutändan fick venetianerna se sig besegrade, men det var knappast ballongernas förtjänst. Dock får man tillskriva händelsen ett ”pandora moment” i drönarnas militära historia. För första gången användes obemannade och fjärrstyrda farkoster för att försöka påverka och skrämma civilister.

Det var inte första eller sista gången ballonger skulle användas i krigföringen under 1800-talet. I avsnittet berättar vi också om hur Thaddeus Lowe satte upp ett experimentellt spaningsförband under det amerikanska inbördeskriget, och hur Eduard Godards ballonger möjliggjorde en dramatiskt flykt från Paris under det Fransk-Tyska kriget 1870-1871.

Bild: Bomber över Venedig med hjälp av ballonger under det första italienska frihetskriget. Aerostation – Aviation (1911) av Max de Nansouty. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.