Sommaren 1996 åker jag ner till Paris för att spendera hela två månader hos min pappa. Men denna semester påverkade mig mer än jag kunnat föreställa mig. Det rörde om i  djupet på mig så att jag aldrig kunde återvända till ”mitt vanliga liv” i Sverige  igen. Det var en sommar som skulle ändra mitt livsbana.

Under perioden 1994–1995 får jag besök av både min biologiska pappa och mamma, för att sedan lämnas igen. De sår som hade läkt med plåga och sorg sedan 1991 revs upp ännu en gång och blev djupare än förr. Varför förtjänar jag inte att ha mina riktiga föräldrar vid min sida som alla andra barn? Varför är organisationen och dess ledare så  viktiga och eftertraktade av mina föräldrar så att de är redo att överge mig och såra mig för dem gång på gång?

Dessa frågor verkade vara för stora för min barnhjärna att förstå. Jag fick bara acceptera att det finns ”något större” i det hela som jag inte kan förstå och de är ett nödvändigt ont som kräver att man offrar sig och får acceptera det sorg och lidande som den medför. 

Första tiden i Sverige då känslorna av "det nya" fortfarande var närvarande så började verkligheten komma ifatt mig. Avsaknaden av föräldrarna började bli alltmer påtaglig och känslan av att inte ha någon fast grund att stå på och nöja sig med det man fick var något som jag fick för vana. Vi hade ju inte våra föräldrar med oss så man fick vara tacksam för de positiva sakerna och inte klaga på det negativa. För det kunde ju ha varit mycket värre om vi stannat kvar i krigets Irak. eller...?