Sommaren 1996 åker jag ner till Paris för att spendera hela två månader hos min pappa. Men denna semester påverkade mig mer än jag kunnat föreställa mig. Det rörde om i  djupet på mig så att jag aldrig kunde återvända till ”mitt vanliga liv” i Sverige  igen. Det var en sommar som skulle ändra mitt livsbana.

Under perioden 1994–1995 får jag besök av både min biologiska pappa och mamma, för att sedan lämnas igen. De sår som hade läkt med plåga och sorg sedan 1991 revs upp ännu en gång och blev djupare än förr. Varför förtjänar jag inte att ha mina riktiga föräldrar vid min sida som alla andra barn? Varför är organisationen och dess ledare så  viktiga och eftertraktade av mina föräldrar så att de är redo att överge mig och såra mig för dem gång på gång?

Dessa frågor verkade vara för stora för min barnhjärna att förstå. Jag fick bara acceptera att det finns ”något större” i det hela som jag inte kan förstå och de är ett nödvändigt ont som kräver att man offrar sig och får acceptera det sorg och lidande som den medför. 

Första tiden i Sverige då känslorna av "det nya" fortfarande var närvarande så började verkligheten komma ifatt mig. Avsaknaden av föräldrarna började bli alltmer påtaglig och känslan av att inte ha någon fast grund att stå på och nöja sig med det man fick var något som jag fick för vana. Vi hade ju inte våra föräldrar med oss så man fick vara tacksam för de positiva sakerna och inte klaga på det negativa. För det kunde ju ha varit mycket värre om vi stannat kvar i krigets Irak. eller...?

I denna avsnitt separeras jag frå mina förädrar under de pågående bombningarna i Irak och skickas med buss, flyg, båt och tåg till Sverige. En separation som jag inte förstod innebörden av och hur den skulle komma att påverka mitt känsloliv i all framtid. 

Efter ett par relativt lugna år i Irak där Irak- Iran kriget knappt märktes av så invaderar Saddam Hussein Kuwait år 1991 och nu vänder tillvaron för oss till det värre. Ljudet av sirener och underjordiska bunkrar blir vår vardag och utan att vi barnen förstår varför så spenderar vi veckor och månader i mörka underjordiska bunkrar där ångesten och skräcken fyller själen, och avsaknaden av föräldrarna som nu är mer frånvarande än förr gör bara saken värre....

I denna avsnitt så påbörjar jag berättelsen om min barndom i Irak. hur förhållandena såg ut för oss i slutet på 80-talet i ett Irak som var i krig med mitt land, Iran. Även fast vi levde i överflöd av de pengar som vi fick av diktaturen Saddam Hussein så var det alltid något som saknades för oss och det var våra föräldrar och deras närvaro då vi sattes i internat och sällan fick träffa dem...

Efter att Irak skrivit på eldupphöret med Iran år 1988 så isolerades Folkets Mojahedin alltmer och deras ledare började i sin desperation att kontrollera medlemarna, utvidga mojahedins inre "ideologiska revolution" för att på så sätt både skapa sysselsättning för medlemarna genom olika  ideologiska möten men även för att hjärntvätta de mer och mer för att vinna deras hängiventhet och höja sig själv till skyarna. Bland annat genom att få alla kvinnliga medlemar att skriva ett äktenskapskontrakt med honom.

Där sätter vi punkt för denna kapitel och backar bandet till 1981 och följer då min egen historia där mina föräldrar flydde till Paris efter att ledaren tagit sin flykt dit, 1983 då jag föddes i Parisförorten Gonesse och ett par år framåt.

År 1986 åker mojahedins ledare Massoud Rajavi till Irak och träffar den dåvarande irakiska presidenten och diktaturen Saddam Hussein. Bilden på handskakningen under denna möte blev viralt och sändes ut både av mojahedins egna nyhetsmedier samt av den islamiska republikens media som ett bevis på mojahedins förräderi då Iran var i krig med Irak vid den tiden. 
Denna handskakning stämplade mojahedin som landsförrädare bland iranier både i och utanför Iran och den skulle i framtiden visa sig leda till mojahedins alltmer isolering och fall från en politisk motståndsrörelse till sekt med en alltmer självdestruktiv karaktär.